Tapani Kokko

En vuxen människas bild är på många sätt nästan för färdig, säger Tapani Kokko. I hans bilder ser man ofta barn, i vilka det trots allt finns något vuxet, någonting könsligt. Kokkos arbeten handlar ofta om växande.

Men tillväxt och förändring kan gå åt andra håll än enbart uppåt. I Kokkos verk tenderar den vuxna att åter växa mot barn, mer oanande än en vuxen. Det är säkert ingen tillfällighet att Kokko har två pojkar: de gör att minnen från den egna barndomen kommer tillbaka.

Även från något ont kan växa något förståeligt, stundom rentav komiskt, som när Kokko säger förfärliga saker genom sina träkonstverk. För många känns utgångspunkten för Kokkos verk något tung, men trämaterialet har på något sätt förmågan att mjuka upp känslan.